Hur stor är PRA-risken?

Det senaste året har flera nya fall av PRA gjort att många undrar över hur det står till i den egna hundens familj. Man undrar över det här med anlagsbärare, och riskberäkningar. Med vanlig ögonlysning kan man se om hunden är drabbad nu. Med ERG-undersökning kan man med största sannolikhet se om hunden kommer att drabbas under sin livstid. Om hunden är anlagsbärare kan vi inte se, den informationen finns bara i generna. På en del raser har man funnit var i generna informationen finns (varierar mellan raserna), och kan undersöka det med DNA-test. Tollaren är en av de raser som kan DNA-testa för prcd-PRA.

Utan DNA-test är hänvisade till att spekulera i sannolikhetsgrader, utifrån den kunskap man har om just de hundarna. Det innebär att hundar med lång känd historia kan verka ha större defektrisk, eftersom vi vet mer där. Och mer "okända" härstamningar kan se oförtjänt "friska" ut. Sannolikheten att din hund ska drabbas av PRA sjunker ju äldre den blir, men risken att bära anlaget är konstant, men delvis okänd.

Här nedan finns en liten stamtavla som visar % släktskap med hundens förfäder. Vi ska minnas i sammanhanget att det är ett statistiskt släktskap. Slumpen, och t ex dominans gör att rent teoretiskt kan två syskon vara helt obesläktade genetiskt. Åt andra hållet kan två hundar rent teoretiskt ha identiskt lika genuppsättning. I praktiken ligger alla nånstans däremellan

Vi gör ett exempel, och låtsas att en förfader har PRA, och att en annan är konstaterad anlagsbärare.

Den hund som själv har PRA (röd markering) ger anlaget till alla sina avkommor. Alltså har FARFAR garanterat fått minst ett PRA-anlag och får därmed lila markering.

Den hund som är konstaterad anlagsbärare men själv frisk (lila markering) ger anlaget till hälften av sina avkommor, statistiskt sett. Det kan naturligtvis finnas fler hundar här i familjen som- utan att vi vet det- bär på anlaget.

Det vi absolut vet är att en avkomma till en konstaterad anlagsbärare har minst 50% risk att själv vara anlagsbärare. Minst, därför att den andra föräldern aldrig har 0% risk. En användning av dessa i avel avråds med stöd av P-E Sundgren, som uttrycker detta så här: "Det är orimligt stora risker att ta om det finns möjligheter att i stammen finna djur med lägre risknivåer. Man måste se avelsarbete också ur djurskyddssynpunkt, och då blir det inte försvarbart att riskera så omfattande skador på avkomman. Ur kullar efter en känd anlagsbärare skulle jag därför bara rekommendera valpar till avel om man med DNA-teknik kan med rimlig säkerhet skilja mellan vilka valpar som har anlaget och vilka som är fria. Vi kommer nog dit om några år, men intill dess skulle jag nog hålla mig vid den restriktivare linje som hitintills varit den allmänna riktlinjen för sunt avelsarbete."

Slutligen konstaterar jag att vi räknar alltid den sjuka hunden, och glömmer de nittionio friska!!